Det blev en trygghet att veta vad nästa steg var

Vi började märka att besvären förändrades. Hostan och hesheten gick aldrig riktigt över, berättar Frida, Wiltons mamma.

Familjen sökte vård flera gånger eftersom Wiltons besvär fortsatte trots behandling. Han fick astmamedicin och genomgick olika undersökningar, bland annat av hals och stämband. De skickades hem igen, det gick en tid och sen fick de söka vård igen. När familjen tillslut träffade en läkare som började lägga upp en tydlig plan förändrades mycket.

Det skapade en trygghet och tydlighet. . Vi fick en process att följa där man systematiskttestade olika saker steg för steg. Om något inte fungerade visste vi redan vad nästa steg skulle vara, berättar Frida.

Läkaren tog fram en plan för utredning och uppföljning. Familjen fick kontinuerlig återkoppling och allt dokumenterades i journalen.

Oavsett vem vi träffade i vården visste de vad som gällde. Vi behövde inte dra hela historien igen varje gång, säger Johan, Wiltons pappa.

Sommarlovet blev en viktig ledtråd

En viktig pusselbit kom när familjen märkte att Wilton mådde bättre under sommarlovet. Besvären blev mindre, vilket fick dem att fundera på om något i skolmiljön påverkade honom. Astmasjuksköterskan tog frågan vidare och tillsammans med skolan undersökte de miljön där Wilton vistades under dagarna.

Astamasjuksköterskan tog kontakt med skolan och höll ihop allt. Vi behövde inte själva driva processen, och det var en stor lättnad, berättar Johan.

Skolan tog situationen på allvar och såg över bland annat ventilationen i lokalerna. Efter förändringarna började Wilton må mycket bättre.

Även om det tog ett tag att komma fram till slutresultatet ledde det till stor skillnad. Från att Wilton behövde astmamedicin varje dag använder han den nu mest när han är förkyld, berättar föräldrarna.

Det viktigaste var att någon lyssnade

Familjen beskriver vårdens arbete som ett systematiskt detektivarbete där flera yrkesgrupper hjälptes åt för att förstå vad som påverkade Wiltons hälsa.

Det som betydde mest för oss var att vården tog ansvar och testade allt för att hitta en lösning.
För Frida handlar ”Vad är viktigt för dig?” mycket om just det – att bli lyssnad på och känna att vården och andra aktörer arbetar tillsammans runt barnet. Samtidigt vet hon att alla. Samiljer inte har samma möjligheter att själva driva på eller veta vilka rättigheter och vilketmstöd som finns.

Vår egen kunskap har säkert hjälpt oss, men vem hjälper den som inte orkar eller kan stå på sig själv?

Familjens råd till andra är att be om en tydlig plan när ett barn har behov av uppföljning eller återkommande vårdkontakter. Det är något man har rätt till. Då finns allt nedskrivet och lätt att komma åt, både för familjen och för vården. I det här fallet låg vården steget före och planen togs fram utan att familjen behövde be om den. För familjen har tydlighet, kontinuitet och lyhördhet i vården varit avgörande. Att någon tar ansvar, lyssnar och håller ihop processen gör inte bara vardagen tryggare, det kan också
göra stor skillnad för barnets hälsa och hela familjens livskvalitet.